Framtiden har blivit ett bekvämt ställe att placera det som borde ha hänt i nutid, menar insändarskribenten. (Arkivbild.)

Bild: Eva Sonesson

Simrishamn var under många år känt som Sveriges största fiskehamn. Idag talar man istället om Framtidens fiskehamn. Skillnaden mellan de två uttrycken säger kanske mer om utvecklingen än alla projektplaner tillsammans.

En gång handlade det om landande fångster, yrkesfiskare och ett levande hav. Idag handlar det om visioner, aktörsforum och nya projekt. Framtiden har blivit ett bekvämt ställe att placera det som borde ha hänt i nutid.

Hanöbukten har diskuterats i decennier. Problemen mycket välkända och dokumenterade. Torsken har kollapsat, sillen på väg, livsmiljöerna har försämrats, ekosystemet är under enorm press, samt en industritrålning som länsar skoningslöst.

Det som saknas är inte rapporter utan beslut och genomförande.
Ändå fortsätter vi att göra det vi verkar bäst på: att starta nya projekt för att diskutera varför de gamla projekten inte gav tillräcklig effekt.

Det senaste tillskottet är ett aktörsforum om ekosystembaserad havsförvaltning, låter bra! Men frågan infinner sig: hur många forum krävs innan havet märker att de ens ägt rum?

Det som oroar mest är kanske att vi innerst inne redan accepterat att den ekologiska statusen har förändrats i grunden.

Fokus flyttas allt oftare från hur vi återfår fungerande torskbestånd och ett sillbestånd för framtiden till hur vi kan skapa nya produkter av arter som trivs i ett förändrat ekosystem.

Smörbulten är ett talande exempel. En invasiv art som nu lyfts fram som möjlig resurs. Det är givetvis bättre att ta vara på den än att låta bli.
Men när en art som gynnas av ett syrefattigt och övergött hav presenteras som en framtidsmöjlighet finns det skäl att fundera över vilka förväntningar vi egentligen har på Östersjöns återhämtning.

Samma känsla infinner sig när man presenterar produkter som mixad sillrens som en del av Framtidens fiskehamns utveckling.
Att ta reda på hela råvaran är klokt och resurssnålt. Men det blir en märklig symbol för vår tid när vi samtidigt har gått från att diskutera hur vi ska behålla fisken till att bli skickligare på att förädla det som finns kvar.

Lägg härtill indusritrålarnas möjlighet att fortsätta tråla, nu som ett ”hållbart”alibi tack vare förädlingen som dessutom ger bättre betalt, vilka tackar nej till detta?

Naturligtvis ska forskning, innovation och resurseffektivisering uppmuntras. Men de får inte bli en ursäkt för att sänka ambitionsnivån för havets återhämtning. Simrishamn har fortfarande kunniga yrkesfiskare om än mycket färre, en välbyggd hamn och människor som vill leva av havet. Använd denna kunskap innan det är för sent!

Man kan leva länge på ord.
Man kan leva länge på projekt.

Men varken torsk eller sill verkar särskilt imponerade av någondera tyvärr.

Ingmarie Jacobsen